Verkligheten bakom planen

Ett par veckor senare kan samtalet se annorlunda ut. Framstegen känns långsammare än man hoppats, och det är lätt att jämföra sig med den där tänkta tidslinjen man hade i huvudet.

Det här är kärnan i vårt uppdrag: att hjälpa familjehemmet se sin egen utveckling, även när den är svår att se inifrån. Genomförandeplaner och handledningsplaner ger struktur och riktning men fångar sällan känslan av att sitta där när tålamodet tar slut. Den känslan behöver också ett svar.

Vårt uppdrag som konsulenter

Kurera Familjehem finns till för att familjehem inte ska stå ensamma i det här. Som konsulenter handleder vi genom att stötta, vägleda och avlasta familjehemsföräldrarna. Målet är alltid detsamma: att det placerade barnet ska få en trygg, stabil och bra vård.

När ett nytt uppdrag startar är behovet av handledning ofta som störst. Då finns vi nära familjehemmet, ibland en gång i månaden, ibland flera gånger i veckan, i vissa situationer dygnet runt. Behovet av stöd följer tyvärr inte alltid kontorstid, och det tar vi på allvar.

Vi utgår från den genomförandeplan som följer med barnet och bygger vår handledningsplan på den. Samtidigt är det viktigt för oss att familjehemsföräldrarna själva äger och styr sin arbetsprocess, det är trots allt deras vardag vi pratar om, inte vår. Vårt ansvar är att stötta, utmana och fånga upp det som familjehemmet inte alltid själva ser: känslor, relationer och processer hos barnet, i relationen till den biologiska familjen, eller i kontakten med socialtjänsten.

Genomförandeplaner och handledningsplaner är jättebra och de ger grunden att stå på. Men själva handledningen är något annat: dynamisk, levande och ibland ganska oförutsägbar.

Handledning som utmanar och utvecklar

Att bli handledd kan vara en utmanande process, men också en väldigt rolig en. Flera av våra familjehem beskriver handledningen som självutvecklande och det är kanske inte så konstigt. Ibland behöver vi utmana med nya perspektiv. Ibland ställa frågor som skaver lite.

”Jag förstår att det här känns helt logiskt för dig, men tänk om det faktiskt är precis tvärtom?”

Det är inte alltid bekvämt. Men utveckling är sällan det. Ibland handlar handledning om att prova ett annat sätt att agera. Ibland om att stanna upp och fundera över vad som egentligen händer i en situation. Och ibland om att upptäcka att det vi trodde handlade om barnet, egentligen väcker något hos oss själva.

Just därför är tillitsrelationen mellan familjehem och handledare helt avgörande. Hur ska man annars våga öppna upp om sitt liv, sina tankar, sina misslyckanden och de där situationerna man helst hade velat spola tillbaka?

Och så behöver vi faktiskt skratta också

Att bli handledd handlar inte bara om djupa processer kring närhet, anknytning, skuld och skam. Ibland behöver man bara skratta. Åt det absurda. Åt det svåra. Åt situationer som i stunden kändes fullständigt katastrofala men som, när man berättar om dem efteråt, faktiskt blir ganska roliga.

Humor kan vara ett sätt att orka. Ett sätt att få perspektiv, och ibland ett sätt att släppa taget om det som blivit alldeles för tungt. Vi reagerar, känner, tolkar, missförstår, försöker igen och gör ibland saker vi i efterhand tänker: ”hur tänkte jag där?”

Kanske är det just där handledningen fyller en av sina viktigaste funktioner: att tillsammans kunna stanna upp och fråga ”är det här faktiskt det som händer, eller är det bara det jag känner just nu?”.

För en känsla är viktig. Den ska lyssnas på. Men den behöver inte alltid vara sanningen. Och ibland är det precis där förändringen börjar.