Personlig assistans är ingen förmån – det är en rättighet

I FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna konstateras att varje människa har rätt till liv och att man ska ”vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning verkligen får åtnjuta denna rätt på samma villkor som andra”. Att alla människor ska ha samma möjligheter är alltså ingen förmån, det är en rättighet.

När du ansöker om rätt till LSS och personlig assistans idag ställs det frågor som kränker och som tvingar dig att definiera alla dina kroppsliga fel. Det är frågor som ofta drar upp hemska minnen från din sjukdomshistoria, som du helst aldrig vill tänka på igen. Du svarar på intima frågor som inte har med din funktionsnedsättning eller ansökan att göra. Till exempel ställs frågor om hur lång tid och hur ofta du sitter på toa, även om det inte angår din ansökan.

Känslan är att din kropp är något som staten, läkare och sjukgymnaster gemensamt kan bestämma över, att det inte är din egen.

På dessa frågor följer undersökningar där någon ska känna på dina leder och konstatera att de kroppsliga felen är bestående. Att tacka nej till något av detta är omöjligt om du ska bli berättigad personlig assistans. Handläggaren från kommunen eller Försäkringskassan (beroende vad du söker) har sedan rätt att komma hem till dig för att bland annat se på när du kläs av och på, eller när din assistent hjälper dig att duscha.

Myndigheterna vill veta hur mycket pengar de ska betala ut i lön till de assistenter som behöver anställas. Men processen för underlaget till hur många assistanstimmar som behövs kan bli bättre och kan fås utan kränkande frågor och undersökningar.

LSS är en stor frihetsreform. Men det nuvarande ansökningssystemet är utformat på ett oerhört krångligt sätt för att ”motverka” bedrägerier. Det är ingen vild gissning att myndigheterna utnyttjar detta och ser sin chans att spara in pengar. Det nuvarande systemet granskar och hindrar så många som möjligt att få personlig assistans – något som är avgörande för att kunna plugga, jobba och skaffa familj.

Personlig assistans är en rättighet. Den sökande ska inte behöva bli avklädd naken och bli granskad millimetervis, varken psykiskt, med frågor, eller fysiskt, med undersökningar. Det måste ske en förändring i prövningen, vi föreslår följande:

1. Prövningen ska individualiseras utefter den ansökandes sjukdomshistoria. De frågor som ställs ska vara kopplade till den ansökandes funktionsnedsättning, inte något annat.

2. Handläggaren för myndigheten ska ha god kontakt med den sökandes sjukgymnaster och läkare och ska upplysas om den sökandes sjukdomshistoria samt få ta del av hens journaler. Sökande ska ha rätt att ge ut personlig information men det ska inte vara ett krav.

3. Den sökande ska ha rätt att tacka nej till att svara på frågor som hen tycker är kränkande samt tacka nej till läkarundersökning inför prövningen om situationen inte ändrats sedan tidigare undersökning. Hembesök av en handläggare ska inte vara ett krav.

4. Personen ska alltid ha rätt att kunna överklaga sitt beslut och myndigheten ska vara skyldig att hjälpa till.

Behovet av personlig assistans är individuellt och inte något som kan behandlas inom byråkratiska ramar. Samhällets missförtroende gentemot människor är oacceptabelt. Sjukdomsbilden och funktionsnedsättningen är i sig redan ett hinder i vardagen.

Låt den funktionsnedsatta slippa att också bli nedtryckt och kränkt av samhällets känslokalla byråkrati och funkofobi.

Nora Eklöv
Förbundet Unga Rörelsehindrade

Olga Karlsson
student i samhällsstudier